Syster Enbärs adventskalender: Lucka 11

Jag såg de gamla kvinnorna i kyrkan Nikolaj Sobor i Leningrad, fruktansvärda gamla kvinnor som liknade rötter sådana som är omöjliga att rycka upp ur jorden, deras livsgrepp är förenat med jorden och håller jorden, dessa rötter är omöjliga att skilja från jorden själv, de knäföll och bugade sig till golvet och slog pannan i golvet, de hade alltså slagit pannan i golvet genom krig, revolution, stalinterror, krig och Leningrads belägring och terror och det hela igen – dessa gamla stenhårda rotmunnar ur jorden: Gospodi pomilou – Herre Förbarma Dig!

Detta är också min natur: att i enfaldighet slå pannan i golvet – Herre förbarma dig! Tro eller otro men världen ligger i dödskamp och födelsekamp, tro eller otro men mina läppar är gjorda för dessa ord, mina läppar är formade efter dessa andra människors röster och ord, mina läppar är till för Verktygets ord: Förbarma dig!

Birgitta Trotzig: Anima. Bonnier 1982.