Den 14 december är den helige Johannes av Korsets festdag! I lucka 14 finner vi därför denne store medeltidsdiktare, här i översättning av Hjalmar Gullberg:

 

Jag vet en brunn som flödar, en vattenåder,
                                               fast natten råder.

En evig källa har i lönndom runnit;
jag vet så väl var den sitt läger funnit,
                                               fast natten råder.

Dess uppkomst vet jag ej ty den har ingen,
men vet: all uppkomst är den själv för tingen,
                                               fast natten råder.

Vet att i skönhet har den ej sin like,
att därur dricker jord och himmelrike,
                                               fast natten råder.

Jag vet att i det flödet utan botten
har ingen vadat mot en stand och nått den,
                                               fast natten råder.

[…]

Ett evigt källsprång är i lönndom givet
oss i det livets bröd som ger oss livet,
                                               fast natten råder.

Här bjuds de varelser som världen rymmer
att mätta sig med vattnet, fast det skymmer,
                                               ty natten råder.

Den dolda brunnen som min längtan målar
i detta livets bröd den för mig strålar,
                                               fast natten råder.

 

Johannes av Korset: Levande kärlekslåga. Karmeliterna 1984.

Genom att alltför mycket betona varje religiös erfarenhetsverklighet som “mystisk”, beslöjar och fjärmar vi ofta dess utpräglade karaktär av upplevd realitet. Djupt erfarna andar har i själva kvalens natt förnummit religiös verklighet under klar medvetenhet och därav följande meddelelsebehov. Men den verkligheten kan upplevas också av barn. “Ett kort ögonblick av jublande lyckoförnimmelse, upplevd av en barnunge under den tidrymd, som en parvel behöver för att korsa en gata, kan göra ett livsvarigt intryck, som hjälper en begripa vad de fromme menade med sitt tal om salighet som övergåt allt förstånd.” (Ingrid Segerstedt Wiberg, Torgny Segerstedt). […]

Sådan “given” erfarenhet i en människas inre helhet känns igenom, oberoende av kulturform och bindningsart. Men mottagaren kan ju själv i hög grad begränsa den genom att efteråt psykologisera den eller identifiera den med någon trång eller vag form, som den kunnat genomlysa. Eller än värre själv fastna i någon (personlig eller samfunds-)egocentricitet, som murar in och kväver det som skulle befria, lysa och lydas.

Emilia Fogelklou: Form och strålning. Bonnier 1958.

I lucka 10 väntar en av många böcker av en produktiv Nobelpristagare:

 

NÄRA ÖGAT

Det kan ha hänt. 
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.

Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad, för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.

Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var – en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.

Följden var, och därför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
ett tuppfjät, en hårsmån
från ett sammanträffande.

Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och den slank du igenom?
Jag kan inte nog förvånas, är förstummad.
Hör bara
hur ditt hjärta bultar i mig.

 

Wisława Szymborska: Nära ögat. Övers. Anders Bodegård. FiB:s lyrikklubb 1996.

Äntligen har tystnaden
och ensamheten blivit mitt
enda efterlängtade sällskap –
en efterlängtad vintermusik
för mina sömniga öron

äntligen har jag blivit för vild
att ha i dina möblerade rum –
för att äta med kniv och gaffel
vid ditt bord, men för vild
för dina öknar och saltade
stränder rusar jag mot djupet
ovanför ditt huvud

Eva-Stina Byggmästar: Fåglarna sover i luften. Minimal förlag 2019.

Jag läser inte så mycket teologi, i strängt akademisk mening, men i lucka 6 vill jag tipsa om den samtida franciskanska teologen Ilia Delio, som skrivit flera värdefulla böcker om bland annat skapelseteologi. I hennes bok om Bonaventura skriver hon om hur Guds treeniga natur på ett fullständigt genomgripande sätt präglar Guds skapelse och oss människor:

[Bonaventure] did not view the Trinity as an intellectual datum but a doctrine with radical consequences for Christian life. […]

Can a person live in total isolation from others for an indefinite period of time, and grow in love? Probably not. Unless there is an “other” in that person’s life, love cannot grow apart from relationship. Similarly, God cannot be a single monad, a self-sufficient singular One. If this were true, God would not be love. […]

Just as communication of love to another within the Trinity marks divine perfection, so too, in creation, everything that exists is structured to be in a relationship of love. The community of triune love is the very basis of created life.

Ilia Delio, O.S.F.: Simply Bonaventure: an introduction to His Life, Thought and Writing. New City Press 2001.