Jag läser inte så mycket teologi, i strängt akademisk mening, men i lucka 6 vill jag tipsa om den samtida franciskanska teologen Ilia Delio, som skrivit flera värdefulla böcker om bland annat skapelseteologi. I hennes bok om Bonaventura skriver hon om hur Guds treeniga natur på ett fullständigt genomgripande sätt präglar Guds skapelse och oss människor:

[Bonaventure] did not view the Trinity as an intellectual datum but a doctrine with radical consequences for Christian life. […]

Can a person live in total isolation from others for an indefinite period of time, and grow in love? Probably not. Unless there is an “other” in that person’s life, love cannot grow apart from relationship. Similarly, God cannot be a single monad, a self-sufficient singular One. If this were true, God would not be love. […]

Just as communication of love to another within the Trinity marks divine perfection, so too, in creation, everything that exists is structured to be in a relationship of love. The community of triune love is the very basis of created life.

Ilia Delio, O.S.F.: Simply Bonaventure: an introduction to His Life, Thought and Writing. New City Press 2001.

Bakom lucka 4 gömmer sig Greta Hofsten, den avhoppade AMS-chefen som blev publicist och brevbärare.

Varje gång en människa upplever sig som sedd med en värderande blick, en blick som söker efter något av värde eller efter bristen på värde, blir ett missat möte. På den blicken svarar hon med att visa fram sig, med att visa upp en bild av sig själv, samtidigt som hon stänger sitt inre. Så har förfalskningen inträtt. Med bildens hjälp tror hon sig kunna vinna kärlek på en omväg. För hon tror sig ha lärt att kärlek får man inte för intet. När kärlek är just det som man bara kan få för intet. 

Greta Hofsten: Samtalsvis. Bonnier 1969.

Bakom lucka två talar Simone Weil om dem som kanske inte säger rakt ut att de älskar Gud, men ändå på något vis gör det:

Implicit gudskärlek kan endast ha tre ting till direkt föremål, de tre ting här i världen, i vilka Gud är närvarande; reellt men på ett fördolt sätt närvarande. Dessa tre objekt är religiösa riter, världsalltets skönhet och vår nästa. (…)

Dessa slag av kärlek är av exakt lika stort inre värde. (…)

De försvinner inte, när själen fylls av direkt kärlek till Gud. De blir oändligt mycket starkare; och tillsammans bildar allt detta en enda kärlek.

Simone Weil: Former av implicit kärlek till Gud, i Väntan på Gud, övers. Karin Stolpe 1957.