Fler reaktioner på Längtans flöde

Kyrkans tidning har publicerat en fin recension av Längtans flöde skriven av Christian Braw. Den finns att läsa här.

Gota Media (som äger en grupp dagstidningar i södra Sverige) publicerade före jul en recension som tyvärr inte finns att läsa på nätet. Där skriver Lisa Marques Jagemark bl.a.:

I en tid då andlighet ofta bara syns utåt i form av Instagrambilder på kristaller eller ett tänt gravljus på Allhelgonadagen (jag är själv skyldig till båda!) är det uppfriskande att dyka ner i Dahls självklara beskrivningar av bönen, mässan och Gud. Jag läser också den senare som textens “du”, den tysta lyssnare som jaget talar till.

Därmed inte sagt att man måste ha en grundmurad kristen tro för att uppskatta “Längtans flöde”. Det är jag själv ett bevis på.

Visst är kristendomen ständigt närvarande i texten, i form av bibelcitat och hänvisningar till andra kristna texter, liksom i den lockande klosterkallelsen och besöken hos systrarna. Men det finns inget uppfordrande eller uppfostrande i det. Det är bara en resonansbotten till jagets utforskande, som egentligen handlar om något väldigt allmänmänskligt: vad är jag menad att göra?

Uppdatering 2020-01-20: Nu finns hela recensionen att läsa här.

Längtans flöde var också med bland årets julklapps-boktips i såväl Sändaren som Expressen och Läsarpodden, och nämndes som en av årets kristna kulturhändelser i tidningen Dagen.

 

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 24

I lucka 24 ville jag citera tidegärdsboken, men det tog emot att lyfta fram denna ödmjuka, sönderlästa och omtejpade bok i det digitala ljuset. Därför vill jag i stället tipsa om en bok där Alf Härdelin samlat en mängd liturgiska texter han översatt. Här finns bland annat följande urkristna hymn av Prudentius, alltjämt ett älskat inslag i julens tideböner:

 

Evigt född ur Faderns hjärta
   innan världen än var till,
är han Alfa, alltings källa,
   Omega, allt skapats mål;
från begynnelsen till änden
   allt i honom har sin grund.

Avklädd himlens glans och skönhet,
   iklädd kroppens dödlighet,
kom han, för att rädda släktet,
   fånget under syndens lag,
från dess långa tunga träldom
   under mörka makters ok.

Salig var för oss den dagen,
   då en jungfru underbart,
havande av helig Ande,
   födde oss en Frälsare
och en himmelsk änglastämma
   bar om världens räddning bud.

Hjälten, som i forntids dagar
   siare bebådade,
Sonen, som i löftets tider
   trons profeter förutsagt,
han nu träder fram i ljuset.
   Lovad vare löftets man!

Han är födan, han är brödet,
   han är Andens ljuvlighet,
ingen skall för evigt hungra,
   som är gäst vid Herrens bord.
Där finns mat till själens mättnad,
   evigt liv och läkedom.

Låt oss så med klara stämmor
   lova Faderns härlighet,
låt oss prisa Kristus, Herren,
   Jungfrumoderns ende son,
låt oss i den helga Anden
   ära Gud, den evige. Amen.

 

Alf Härdelin: Liturgins poesi: poesins liturgi. Artos 2010.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 23

Den kortaste, rakaste vägen till mänsklig fullhet och mognad kan gå genom en annan människa. Något stycke av den vägen leder genom en trång port, genom nålsögat, för oss dit vi icke vill. Där och då ställs gemenskapen på prov. Håller den inte, är tillfället förverkat.

En misslyckad relation är nästan alltid en missbrukad relation.

Gunnel Vallquist: Steg på vägen. Senaste upplagan: Libris 2016.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 22

Denna fjärde adventssöndag firar kyrkan Maria, Guds moder. Bland de många smeknamn hon fått under sekler av vördnad finns Stella Maris, Havets stjärna. På detta tema skriver Ingemar Leckius:

 

Stella Maris

O du som sveper in oss alla
i din mantel av bränningar,
låt inte det mörka djupet
återfå sin makt över oss.
När vi urskiljer dig i zenit
mister vårde öde sin skugga.
Såsom livet föddes ur havet
må ur dig evigheten bryta fram.

 

Ingemar Leckius: Lasarus bröder. Bonnier 1964.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 21

Bachtins böcker hör till dem i min bokhylla med flest understrykningar. Det är därför svårt att välja ut ett citat ur Dostojevskijs poetik! Det får bli ett långt hopklipp från s. 306-307. Tänk bort “hos Dostojevskij” så får ni en hel dialogistisk-trinitarisk antropologi, subtilt förmedlad för att kringå den sovjetiska censuren:

Hjältens självmedvetande är hos Dostojevskij helt och hållet dialogiserat: i alla sina moment är det vänt utåt, det är intensivt riktat till sig självt, till den andre, till den tredje. Utanför detta levande tilltal till sig självt och till en andre, finns det inte heller till för sig självt. I detta avseende kan man säga att människan hos Dostojevskij är subjektet för ett tilltal. Man kan inte tala om henne, bara till henne.

[…]

Och att gestalta den inre människan, såsom Dostojevskij förstod henne, det är endast möjligt genom en gestaltning av hennes umgänge med den andre. Endast i umgänget, i växelverkan mellan människor, framträder “människar i människan”, såväl för de andra som för sig själv.

[…]

Att vara innebär att umgås dialogiskt. Då dialogen upphör, upphör allt. Därför han och får dialogen inte upphöra. På den religiöst-utopiska världsåskådningens plan överför Dostojevskij dialogen till evigheten och tänker sig den som en evig “sam-glädje”, “sam-beundran” och som ett evigt “sam-klang”. 

Allt är medel – dialogen är målet. En ensam röst avslutar och löser ingenting. Två röster är ett minimum av liv, ett minimum av vara.

 

Michail Bachtin: Dostojevskijs poetik. Övers. Lars Fyhr & Johan Öberg. 2 rev uppl., Anthropos 2010.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 20

I midvintermörkrets lucka 20, dan före dan före dan före dan före dopparedan, väntar skomakarmystikern Hjalmar Ekström. I ett av sina många vägledande brev till M, skrivet den 17 mars 1929, behandlar han tiden, brådskan, vaksamheten och stillheten:

När människan tycker att hennes framåtgående på Jesu väg går sakta, frestas hon till att söka komma fort i väg och snabbare nå ett resultat. Då griper hon till självvalda medel för att taga sig fram. Men då lämnar hon också Jesus efter sig, och hon förirrar sig från Hans väg. Hos honom finns  nämligen ingen brådska. Han är tvärtom Dröjaren, alldenstund Han vandrar för evigheten och icke för tiden blott. Varje otidig brådska blir därför en avvikelse från Hans väg. Brådska hör tiden till. I det Eviga är det gott om tid. Och när det gäller det Eviga är verket så djuptgående hos människan, så tyst och stilla, att det icke kan räknas med tid. Hon får giva sig till freds, även om hon skulle tycka att ingenting kommer ur fläcken. Det är efter Guds dragning och ledning hon får bida och här komma vi in på det andra: att icke bliva efter. Guds dragning sker nämligen oftast så tyst och stilla, man kunde nästan säga svagt, att om människan icke är vaken, förnimmer hon den knappast. Hon får icke somna in under väntandet på sin Herre och Brudgum, även om hon väntar i natt och mörker. Det gäller att kunna vandra stilla och saktmodigt vid Jesu sida utan att förlora uppmärksamheten på Hans dragning och ledning, så snart den gör sig kännbar.

Hjalmar Ekström: Den fördolda verkstaden. 7 uppl. Artos 2003.

 

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 19

MOLNEN

Som en väldig fågel som sänker sig mot solnedgången
för att dricka
den sista droppen av sitt eget ljus,
luft
som i molnen blivit form.

Vingar som av dunkel genomskinlighet,
okroppslig kropp av en materia
som bara kan ha varit
eld eller andning i det solära mönstret,
moln,
lätta, nästan djuriska förtätningar i luften.

Som en fågel sprängd i otaliga vingar
som slungas ut i natten
berusade av bara ljus,
molnen.

 

José Ángel Valente: Nollpunkt. Övers. Lars Bjurman. Symposion 2005.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 18

Vid kyndelsmäss i år, bara några veckor efter att boken Katedralen som sprängdes hade utkommit, avled dess författare, Torsten Kälvemark. Vi hade varit vänner en kortare tid och följt varandras bokprojekt. Just den 18 december förra året hade vi stämt träff, bland annat för överlämning av Torstens nya bok, men han tvingades ställa in på grund av ett sjukhusbesök. Därför vill jag ägna lucka 18 åt en annan av hans böcker, Vägen mellan öst och väst, som bland annat rymmer den fascinerande och vackra essän “Tårarnas poesi och teologi”:

Synen på tårarna som ett slags reningens bad har funnits med i den kristna kyrkan från den allra första början. Också i det medeltida Västeuropa uppehöll sig flera kyrkliga författare kring tårarnas betydelse i det andliga livet. Den franska forskaren Piroska Nagy har skrivit en bok om tårarnas gåva under medeltiden och konstaterar att de hör samman med en helhetssyn på människan där de kroppsliga funktionerna också har en andlig betydelse. Man grät inte mer på medeltiden än under andra epoker men tårarnas tolkades inom en referensram som senare kom att gå förlorad i reformationens och motreformationens dogmatiska begränsningar där synd och nåd och frågan om auktoriteten i kyrkan kom att stå i centrum. 

En utgångspunkt för denna referensram är tanken på den förhärligade kroppen i Kristi uppståndelses efterföljd. Genom det reningens bad som tårarna utgör kan denna härlighetskropp återskapas. Tankar kring detta finns framför allt i medeltida franciskansk teologi men också en författare som Bernhard av Clairvaux talar om tårarnas gåva.

Men framför allt är det i den ortodoxa kyrkans tradition av askes och mystik som tårarna har kommit att spela en viktig roll. Hos asketiska författare som Johannes av Stegen (Johannes Klimakos) eller Isak av Nineve behandlas de utförligt och i deras syn på den mänskliga gråten kan man urskilja åtminstone tre olika slags tåreflöden.

Torsten Kälvemark, Vägen mellan öst och väst. Artos 2012.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 17

I lucka 17 ligger ännu en Boyebok, efter att Karin Boye-priset gjorde Syster Enbär lätt insnöad.

Och det fanns andra ting som lyfte upp ur kaos, samlade, förenklade, stärkte. De tillhörde solvärlden. Ett hus, en stol, ett glas kunde strömma av styrka och tröst ur alla ytor och linjer. De var inte “vackra” – de var vägvisare till en möjlighet att leva.

Karin Boye: Kris. 1934.

 

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 16

I lucka 16 finner vi en bok med Kavafis samlade dikter som är kul bland annat därför att den innehåller ett mycket utförligt ämnesregister. För att finna följande dikt kan man slå på exempelvis “nonsens” eller “sällskapsliv”:

 

SÅ MYCKET DU FÖRMÅR

Om än du ej gestalta kan ditt liv så som du vill,
försök åtminstone det här
så mycket du förmår: förringa ej dess värde
i ändlöst umgänge med världen,
med många sammanträden och i många samtal.

Förringa ej dess värde; släpa det ej runt,
ta det ej ofta ut att exponeras
i umgängets och sällskapslivets
triviala nonsens,
till dess ditt liv blir som en efterhängsen främling.

 

Konstantin Kavafis: Samlade publicerade dikter. Övers. Gottfried Grunewald. Per Åströms förlag 1986.