Syster Enbärs adventskalender: Lucka 21

Bachtins böcker hör till dem i min bokhylla med flest understrykningar. Det är därför svårt att välja ut ett citat ur Dostojevskijs poetik! Det får bli ett långt hopklipp från s. 306-307. Tänk bort “hos Dostojevskij” så får ni en hel dialogistisk-trinitarisk antropologi, subtilt förmedlad för att kringå den sovjetiska censuren:

Hjältens självmedvetande är hos Dostojevskij helt och hållet dialogiserat: i alla sina moment är det vänt utåt, det är intensivt riktat till sig självt, till den andre, till den tredje. Utanför detta levande tilltal till sig självt och till en andre, finns det inte heller till för sig självt. I detta avseende kan man säga att människan hos Dostojevskij är subjektet för ett tilltal. Man kan inte tala om henne, bara till henne.

[…]

Och att gestalta den inre människan, såsom Dostojevskij förstod henne, det är endast möjligt genom en gestaltning av hennes umgänge med den andre. Endast i umgänget, i växelverkan mellan människor, framträder “människar i människan”, såväl för de andra som för sig själv.

[…]

Att vara innebär att umgås dialogiskt. Då dialogen upphör, upphör allt. Därför han och får dialogen inte upphöra. På den religiöst-utopiska världsåskådningens plan överför Dostojevskij dialogen till evigheten och tänker sig den som en evig “sam-glädje”, “sam-beundran” och som ett evigt “sam-klang”. 

Allt är medel – dialogen är målet. En ensam röst avslutar och löser ingenting. Två röster är ett minimum av liv, ett minimum av vara.

 

Michail Bachtin: Dostojevskijs poetik. Övers. Lars Fyhr & Johan Öberg. 2 rev uppl., Anthropos 2010.