Syster Enbärs adventskalender: Lucka 13

I lucka 13 vill Syster Enbär gärna tipsa om en ännu icke existerande bok, nämligen den diktsamling av författaren Gui Minhai som vi längtar efter att läsa när han blir fri från den kinesiska statens bisarra och fullkomligt rättsvidriga kidnappning. Som föraning av denna kommande samling lyser dikten “Lucia”, skriven i fångenskapen och publicerad i Expressen förra året.

 

Ritar en dörr på väggen med mitt finger
På tröskeln ritar jag en vacker flicka
Klädd i vit klädnad och med ljus i hår
Jag tänker på varm glögg och pepparkakor
På hur min dotter sjöng för mig tidigt på morgonen
Övertygad om att mörkret så småningom ska skingras över jorden och i dalarna
Och att en rund sol ska stiga på den rosenfärgade himlen
Luciasångens melodi skär som en kniv
Upp oräkneliga minnessår i min kropp
Den vadderade väggen återtar på ett ögonblick sitt ursprungliga utseende
Lucia på tröskeln var bara ett ögonblicks hägring
I det dödstysta rummet
Kan jag inte höra ljudet av hennes fjäderlätta steg
I den sorgsna svarta natten gråter jag svarta tårar
Varför kan hennes ljus inte lysa upp mina mörka ögon
Det kan väl inte vara för att mitt namn kommer alltför långt bortifrån?
Det kan väl inte vara för att min hud är alltför gul?
Jag kan inte höra Luciasången
Eller gissa om Lucia är verklig eller ej
Jag är bara ett övergivet barn i den vackra världen
Som ritar den ena dörren efter den andra på väggarna

 

Läs hela dikten här och hör den uppläst av Sveriges författarförbunds ordförande Grethe Rottböll här.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 12

Genom att alltför mycket betona varje religiös erfarenhetsverklighet som “mystisk”, beslöjar och fjärmar vi ofta dess utpräglade karaktär av upplevd realitet. Djupt erfarna andar har i själva kvalens natt förnummit religiös verklighet under klar medvetenhet och därav följande meddelelsebehov. Men den verkligheten kan upplevas också av barn. “Ett kort ögonblick av jublande lyckoförnimmelse, upplevd av en barnunge under den tidrymd, som en parvel behöver för att korsa en gata, kan göra ett livsvarigt intryck, som hjälper en begripa vad de fromme menade med sitt tal om salighet som övergåt allt förstånd.” (Ingrid Segerstedt Wiberg, Torgny Segerstedt). […]

Sådan “given” erfarenhet i en människas inre helhet känns igenom, oberoende av kulturform och bindningsart. Men mottagaren kan ju själv i hög grad begränsa den genom att efteråt psykologisera den eller identifiera den med någon trång eller vag form, som den kunnat genomlysa. Eller än värre själv fastna i någon (personlig eller samfunds-)egocentricitet, som murar in och kväver det som skulle befria, lysa och lydas.

Emilia Fogelklou: Form och strålning. Bonnier 1958.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 11

Jag såg de gamla kvinnorna i kyrkan Nikolaj Sobor i Leningrad, fruktansvärda gamla kvinnor som liknade rötter sådana som är omöjliga att rycka upp ur jorden, deras livsgrepp är förenat med jorden och håller jorden, dessa rötter är omöjliga att skilja från jorden själv, de knäföll och bugade sig till golvet och slog pannan i golvet, de hade alltså slagit pannan i golvet genom krig, revolution, stalinterror, krig och Leningrads belägring och terror och det hela igen – dessa gamla stenhårda rotmunnar ur jorden: Gospodi pomilou – Herre Förbarma Dig!

Detta är också min natur: att i enfaldighet slå pannan i golvet – Herre förbarma dig! Tro eller otro men världen ligger i dödskamp och födelsekamp, tro eller otro men mina läppar är gjorda för dessa ord, mina läppar är formade efter dessa andra människors röster och ord, mina läppar är till för Verktygets ord: Förbarma dig!

Birgitta Trotzig: Anima. Bonnier 1982.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 10

I lucka 10 väntar en av många böcker av en produktiv Nobelpristagare:

 

NÄRA ÖGAT

Det kan ha hänt. 
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.

Wisława Szymborska i Kraków, 23 oktober 2009. Foto: Mariusz Kubik.

Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad, för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.

Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var – en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.

Följden var, och därför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
ett tuppfjät, en hårsmån
från ett sammanträffande.

Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och den slank du igenom?
Jag kan inte nog förvånas, är förstummad.
Hör bara
hur ditt hjärta bultar i mig.

 

Wisława Szymborska: Nära ögat. Övers. Anders Bodegård. FiB:s lyrikklubb 1996.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 9

Ur lucka 9 hörs den rysk-tjuvasiske poeten Gennadij Ajgis röst ur en samling ömsinta essäer och dikter:

 

 

Pauserna – är platser att betyga Sången – sin vördnad.

 

 

Gennadij Ajgi: Poesi-som-Tystnad, i Samtal på avstånd. Övers. Annika Bäckström, Mikael Nydahl & Gunnar Wærness. Ariel 2008.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 8

Äntligen har tystnaden
och ensamheten blivit mitt
enda efterlängtade sällskap –
en efterlängtad vintermusik
för mina sömniga öron

äntligen har jag blivit för vild
att ha i dina möblerade rum –
för att äta med kniv och gaffel
vid ditt bord, men för vild
för dina öknar och saltade
stränder rusar jag mot djupet
ovanför ditt huvud

Eva-Stina Byggmästar: Fåglarna sover i luftenMinimal förlag 2019.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 7

Å finne seg selv som menneske i dette dirrende møtet, er å gå gjennom en åpen dør og begynne vandringen mot en større virkelighet, der jeg er forbundet med alt og alle.

Berøringen

Og kanskje finnes det også midt i gleden en stor ydmykelse, den endelige kapitulasjonen. Den som lokker oss til å løsne grepet om tidens strengeste bud: at jeg må være uavhengig, stolt, selvgående for enhver pris. For i bønnen åpner det seg en annen livskraft: Det ropet som finnes i oss, som bryter frem når vi står ved stupet, som vokser i oss når sulten og tørsten etter virkelig liv trenger seg på. Dyret som brøler ut sin tørst. Det er behovene i oss som fra første stund ble skapt til åt forbunde oss med alle andre i verden – og med Gud selv. Det er den avhengigheten som er innebygget i vår menneskelighet, men som vi oppøves til å kamuflere og skamme oss over.

Ellen Merete Wilkens Finnseth: Berøringen: Om det umulige mötet mellom Gud og menneske. Vårt land forlag 2018.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 6

Jag läser inte så mycket teologi, i strängt akademisk mening, men i lucka 6 vill jag tipsa om den samtida franciskanska teologen Ilia Delio, som skrivit flera värdefulla böcker om bland annat skapelseteologi. I hennes bok om Bonaventura skriver hon om hur Guds treeniga natur på ett fullständigt genomgripande sätt präglar Guds skapelse och oss människor:

[Bonaventure] did not view the Trinity as an intellectual datum but a doctrine with radical consequences for Christian life. […]

Can a person live in total isolation from others for an indefinite period of time, and grow in love? Probably not. Unless there is an “other” in that person’s life, love cannot grow apart from relationship. Similarly, God cannot be a single monad, a self-sufficient singular One. If this were true, God would not be love. […]

Just as communication of love to another within the Trinity marks divine perfection, so too, in creation, everything that exists is structured to be in a relationship of love. The community of triune love is the very basis of created life.

Ilia Delio, O.S.F.: Simply Bonaventure: an introduction to His Life, Thought and Writing. New City Press 2001.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 5

EN STILLHET VIDGADES
En stillhet vidgades mjuk som soliga vinterskogar.
Hur blev min vilja viss och min väg mig underdånig
Jag bar i min hand en etsad skål av klingande glas.

 blev min fot  varsam och kommer inte att snava.
 blev min hand  aktsam och kommer inte att darra.
 blev jag överflödad och buren av styrkan ur sköra ting.

Karin Boye: För trädets skull. 1934. Finns hos Litteraturbanken.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 4

Bakom lucka 4 gömmer sig Greta Hofsten, den avhoppade AMS-chefen som blev publicist och brevbärare.

Varje gång en människa upplever sig som sedd med en värderande blick, en blick som söker efter något av värde eller efter bristen på värde, blir ett missat möte. På den blicken svarar hon med att visa fram sig, med att visa upp en bild av sig själv, samtidigt som hon stänger sitt inre. Så har förfalskningen inträtt. Med bildens hjälp tror hon sig kunna vinna kärlek på en omväg. För hon tror sig ha lärt att kärlek får man inte för intet. När kärlek är just det som man bara kan få för intet. 

Greta Hofsten: Samtalsvis. Bonnier 1969.