Syster Enbärs adventskalender: Lucka 18

Vid kyndelsmäss i år, bara några veckor efter att boken Katedralen som sprängdes hade utkommit, avled dess författare, Torsten Kälvemark. Vi hade varit vänner en kortare tid och följt varandras bokprojekt. Just den 18 december förra året hade vi stämt träff, bland annat för överlämning av Torstens nya bok, men han tvingades ställa in på grund av ett sjukhusbesök. Därför vill jag ägna lucka 18 åt en annan av hans böcker, Vägen mellan öst och väst, som bland annat rymmer den fascinerande och vackra essän “Tårarnas poesi och teologi”:

Synen på tårarna som ett slags reningens bad har funnits med i den kristna kyrkan från den allra första början. Också i det medeltida Västeuropa uppehöll sig flera kyrkliga författare kring tårarnas betydelse i det andliga livet. Den franska forskaren Piroska Nagy har skrivit en bok om tårarnas gåva under medeltiden och konstaterar att de hör samman med en helhetssyn på människan där de kroppsliga funktionerna också har en andlig betydelse. Man grät inte mer på medeltiden än under andra epoker men tårarnas tolkades inom en referensram som senare kom att gå förlorad i reformationens och motreformationens dogmatiska begränsningar där synd och nåd och frågan om auktoriteten i kyrkan kom att stå i centrum. 

En utgångspunkt för denna referensram är tanken på den förhärligade kroppen i Kristi uppståndelses efterföljd. Genom det reningens bad som tårarna utgör kan denna härlighetskropp återskapas. Tankar kring detta finns framför allt i medeltida franciskansk teologi men också en författare som Bernhard av Clairvaux talar om tårarnas gåva.

Men framför allt är det i den ortodoxa kyrkans tradition av askes och mystik som tårarna har kommit att spela en viktig roll. Hos asketiska författare som Johannes av Stegen (Johannes Klimakos) eller Isak av Nineve behandlas de utförligt och i deras syn på den mänskliga gråten kan man urskilja åtminstone tre olika slags tåreflöden.

Torsten Kälvemark, Vägen mellan öst och väst. Artos 2012.