Arkiv för kategorier: Syster Enbärs adventskalender

Ett par dagar efter Lucia får vi läsa ett annat klart lysande medeltidshelgon, Bernard av Clairvaux, vars andliga testamente citeras av en hänförd Gunnel Vallquist:

Jag lämnar inte efter mig något särskilt gott religiöst föredöme, men det finns tre saker som jag minns mig ha iakttagit efter förmåga och som jag vill rekommendera åt er. Jag har alltid litat mindre på mitt eget omdöme än på andras. När någon har sårat mig har jag aldrig försökt hämnas. Så mycket som möjligt har jag undvikit att vara någon till anstöt, och om anstöten ändå har uppstått, har jag bemödat mig att mildra den.

Gunnel Vallquist: Helgonens svar. Bonnier 1963.

I lucka 13 vill Syster Enbär gärna tipsa om en ännu icke existerande bok, nämligen den diktsamling av författaren Gui Minhai som vi längtar efter att läsa när han blir fri från den kinesiska statens bisarra och fullkomligt rättsvidriga kidnappning. Som föraning av denna kommande samling lyser dikten ”Lucia”, skriven i fångenskapen och publicerad i Expressen förra året.

Ritar en dörr på väggen med mitt finger
På tröskeln ritar jag en vacker flicka
Klädd i vit klädnad och med ljus i hår
Jag tänker på varm glögg och pepparkakor
På hur min dotter sjöng för mig tidigt på morgonen
Övertygad om att mörkret så småningom ska skingras över jorden och i dalarna
Och att en rund sol ska stiga på den rosenfärgade himlen
Luciasångens melodi skär som en kniv
Upp oräkneliga minnessår i min kropp
Den vadderade väggen återtar på ett ögonblick sitt ursprungliga utseende
Lucia på tröskeln var bara ett ögonblicks hägring
I det dödstysta rummet
Kan jag inte höra ljudet av hennes fjäderlätta steg
I den sorgsna svarta natten gråter jag svarta tårar
Varför kan hennes ljus inte lysa upp mina mörka ögon
Det kan väl inte vara för att mitt namn kommer alltför långt bortifrån?
Det kan väl inte vara för att min hud är alltför gul?
Jag kan inte höra Luciasången
Eller gissa om Lucia är verklig eller ej
Jag är bara ett övergivet barn i den vackra världen
Som ritar den ena dörren efter den andra på väggarna

Läs hela dikten här och hör den uppläst av Sveriges författarförbunds ordförande Grethe Rottböll här.

Jag såg de gamla kvinnorna i kyrkan Nikolaj Sobor i Leningrad, fruktansvärda gamla kvinnor som liknade rötter sådana som är omöjliga att rycka upp ur jorden, deras livsgrepp är förenat med jorden och håller jorden, dessa rötter är omöjliga att skilja från jorden själv, de knäföll och bugade sig till golvet och slog pannan i golvet, de hade alltså slagit pannan i golvet genom krig, revolution, stalinterror, krig och Leningrads belägring och terror och det hela igen – dessa gamla stenhårda rotmunnar ur jorden: Gospodi pomilou – Herre Förbarma Dig!

Detta är också min natur: att i enfaldighet slå pannan i golvet – Herre förbarma dig! Tro eller otro men världen ligger i dödskamp och födelsekamp, tro eller otro men mina läppar är gjorda för dessa ord, mina läppar är formade efter dessa andra människors röster och ord, mina läppar är till för Verktygets ord: Förbarma dig!

Birgitta Trotzig: Anima. Bonnier 1982.

Ur lucka 9 hörs den rysk-tjuvasiske poeten Gennadij Ajgis röst ur en samling ömsinta essäer och dikter:

Pauserna – är platser att betyga Sången – sin vördnad.

Gennadij Ajgi: Poesi-som-Tystnad, i Samtal på avstånd. Övers. Annika Bäckström, Mikael Nydahl & Gunnar Wærness. Ariel 2008.

Å finne seg selv som menneske i dette dirrende møtet, er å gå gjennom en åpen dør og begynne vandringen mot en større virkelighet, der jeg er forbundet med alt og alle.

Og kanskje finnes det også midt i gleden en stor ydmykelse, den endelige kapitulasjonen. Den som lokker oss til å løsne grepet om tidens strengeste bud: at jeg må være uavhengig, stolt, selvgående for enhver pris. For i bønnen åpner det seg en annen livskraft: Det ropet som finnes i oss, som bryter frem når vi står ved stupet, som vokser i oss når sulten og tørsten etter virkelig liv trenger seg på. Dyret som brøler ut sin tørst. Det er behovene i oss som fra første stund ble skapt til åt forbunde oss med alle andre i verden – og med Gud selv. Det er den avhengigheten som er innebygget i vår menneskelighet, men som vi oppøves til å kamuflere og skamme oss over.

Ellen Merete Wilkens Finnseth: Berøringen: Om det umulige mötet mellom Gud og menneske. Vårt land forlag 2018.