I lucka 24 ville jag citera tidegärdsboken, men det tog emot att lyfta fram denna ödmjuka, sönderlästa och omtejpade bok i det digitala ljuset. Därför vill jag i stället tipsa om en bok där Alf Härdelin samlat en mängd liturgiska texter han översatt. Här finns bland annat följande urkristna hymn av Prudentius, alltjämt ett älskat inslag i julens tideböner:

 

Evigt född ur Faderns hjärta
   innan världen än var till,
är han Alfa, alltings källa,
   Omega, allt skapats mål;
från begynnelsen till änden
   allt i honom har sin grund.

Avklädd himlens glans och skönhet,
   iklädd kroppens dödlighet,
kom han, för att rädda släktet,
   fånget under syndens lag,
från dess långa tunga träldom
   under mörka makters ok.

Salig var för oss den dagen,
   då en jungfru underbart,
havande av helig Ande,
   födde oss en Frälsare
och en himmelsk änglastämma
   bar om världens räddning bud.

Hjälten, som i forntids dagar
   siare bebådade,
Sonen, som i löftets tider
   trons profeter förutsagt,
han nu träder fram i ljuset.
   Lovad vare löftets man!

Han är födan, han är brödet,
   han är Andens ljuvlighet,
ingen skall för evigt hungra,
   som är gäst vid Herrens bord.
Där finns mat till själens mättnad,
   evigt liv och läkedom.

Låt oss så med klara stämmor
   lova Faderns härlighet,
låt oss prisa Kristus, Herren,
   Jungfrumoderns ende son,
låt oss i den helga Anden
   ära Gud, den evige. Amen.

 

Alf Härdelin: Liturgins poesi: poesins liturgi. Artos 2010.

Denna fjärde adventssöndag firar kyrkan Maria, Guds moder. Bland de många smeknamn hon fått under sekler av vördnad finns Stella Maris, Havets stjärna. På detta tema skriver Ingemar Leckius:

 

Stella Maris

O du som sveper in oss alla
i din mantel av bränningar,
låt inte det mörka djupet
återfå sin makt över oss.
När vi urskiljer dig i zenit
mister vårde öde sin skugga.
Såsom livet föddes ur havet
må ur dig evigheten bryta fram.

 

Ingemar Leckius: Lasarus bröder. Bonnier 1964.

I midvintermörkrets lucka 20, dan före dan före dan före dan före dopparedan, väntar skomakarmystikern Hjalmar Ekström. I ett av sina många vägledande brev till M, skrivet den 17 mars 1929, behandlar han tiden, brådskan, vaksamheten och stillheten:

När människan tycker att hennes framåtgående på Jesu väg går sakta, frestas hon till att söka komma fort i väg och snabbare nå ett resultat. Då griper hon till självvalda medel för att taga sig fram. Men då lämnar hon också Jesus efter sig, och hon förirrar sig från Hans väg. Hos honom finns  nämligen ingen brådska. Han är tvärtom Dröjaren, alldenstund Han vandrar för evigheten och icke för tiden blott. Varje otidig brådska blir därför en avvikelse från Hans väg. Brådska hör tiden till. I det Eviga är det gott om tid. Och när det gäller det Eviga är verket så djuptgående hos människan, så tyst och stilla, att det icke kan räknas med tid. Hon får giva sig till freds, även om hon skulle tycka att ingenting kommer ur fläcken. Det är efter Guds dragning och ledning hon får bida och här komma vi in på det andra: att icke bliva efter. Guds dragning sker nämligen oftast så tyst och stilla, man kunde nästan säga svagt, att om människan icke är vaken, förnimmer hon den knappast. Hon får icke somna in under väntandet på sin Herre och Brudgum, även om hon väntar i natt och mörker. Det gäller att kunna vandra stilla och saktmodigt vid Jesu sida utan att förlora uppmärksamheten på Hans dragning och ledning, så snart den gör sig kännbar.

Hjalmar Ekström: Den fördolda verkstaden. 7 uppl. Artos 2003.

 

Vid kyndelsmäss i år, bara några veckor efter att boken Katedralen som sprängdes hade utkommit, avled dess författare, Torsten Kälvemark. Vi hade varit vänner en kortare tid och följt varandras bokprojekt. Just den 18 december förra året hade vi stämt träff, bland annat för överlämning av Torstens nya bok, men han tvingades ställa in på grund av ett sjukhusbesök. Därför vill jag ägna lucka 18 åt en annan av hans böcker, Vägen mellan öst och väst, som bland annat rymmer den fascinerande och vackra essän “Tårarnas poesi och teologi”:

Synen på tårarna som ett slags reningens bad har funnits med i den kristna kyrkan från den allra första början. Också i det medeltida Västeuropa uppehöll sig flera kyrkliga författare kring tårarnas betydelse i det andliga livet. Den franska forskaren Piroska Nagy har skrivit en bok om tårarnas gåva under medeltiden och konstaterar att de hör samman med en helhetssyn på människan där de kroppsliga funktionerna också har en andlig betydelse. Man grät inte mer på medeltiden än under andra epoker men tårarnas tolkades inom en referensram som senare kom att gå förlorad i reformationens och motreformationens dogmatiska begränsningar där synd och nåd och frågan om auktoriteten i kyrkan kom att stå i centrum. 

En utgångspunkt för denna referensram är tanken på den förhärligade kroppen i Kristi uppståndelses efterföljd. Genom det reningens bad som tårarna utgör kan denna härlighetskropp återskapas. Tankar kring detta finns framför allt i medeltida franciskansk teologi men också en författare som Bernhard av Clairvaux talar om tårarnas gåva.

Men framför allt är det i den ortodoxa kyrkans tradition av askes och mystik som tårarna har kommit att spela en viktig roll. Hos asketiska författare som Johannes av Stegen (Johannes Klimakos) eller Isak av Nineve behandlas de utförligt och i deras syn på den mänskliga gråten kan man urskilja åtminstone tre olika slags tåreflöden.

Torsten Kälvemark, Vägen mellan öst och väst. Artos 2012.