I midvintermörkrets lucka 20, dan före dan före dan före dan före dopparedan, väntar skomakarmystikern Hjalmar Ekström. I ett av sina många vägledande brev till M, skrivet den 17 mars 1929, behandlar han tiden, brådskan, vaksamheten och stillheten:

När människan tycker att hennes framåtgående på Jesu väg går sakta, frestas hon till att söka komma fort i väg och snabbare nå ett resultat. Då griper hon till självvalda medel för att taga sig fram. Men då lämnar hon också Jesus efter sig, och hon förirrar sig från Hans väg. Hos honom finns  nämligen ingen brådska. Han är tvärtom Dröjaren, alldenstund Han vandrar för evigheten och icke för tiden blott. Varje otidig brådska blir därför en avvikelse från Hans väg. Brådska hör tiden till. I det Eviga är det gott om tid. Och när det gäller det Eviga är verket så djuptgående hos människan, så tyst och stilla, att det icke kan räknas med tid. Hon får giva sig till freds, även om hon skulle tycka att ingenting kommer ur fläcken. Det är efter Guds dragning och ledning hon får bida och här komma vi in på det andra: att icke bliva efter. Guds dragning sker nämligen oftast så tyst och stilla, man kunde nästan säga svagt, att om människan icke är vaken, förnimmer hon den knappast. Hon får icke somna in under väntandet på sin Herre och Brudgum, även om hon väntar i natt och mörker. Det gäller att kunna vandra stilla och saktmodigt vid Jesu sida utan att förlora uppmärksamheten på Hans dragning och ledning, så snart den gör sig kännbar.

Hjalmar Ekström: Den fördolda verkstaden. 7 uppl. Artos 2003.

 

Vid kyndelsmäss i år, bara några veckor efter att boken Katedralen som sprängdes hade utkommit, avled dess författare, Torsten Kälvemark. Vi hade varit vänner en kortare tid och följt varandras bokprojekt. Just den 18 december förra året hade vi stämt träff, bland annat för överlämning av Torstens nya bok, men han tvingades ställa in på grund av ett sjukhusbesök. Därför vill jag ägna lucka 18 åt en annan av hans böcker, Vägen mellan öst och väst, som bland annat rymmer den fascinerande och vackra essän “Tårarnas poesi och teologi”:

Synen på tårarna som ett slags reningens bad har funnits med i den kristna kyrkan från den allra första början. Också i det medeltida Västeuropa uppehöll sig flera kyrkliga författare kring tårarnas betydelse i det andliga livet. Den franska forskaren Piroska Nagy har skrivit en bok om tårarnas gåva under medeltiden och konstaterar att de hör samman med en helhetssyn på människan där de kroppsliga funktionerna också har en andlig betydelse. Man grät inte mer på medeltiden än under andra epoker men tårarnas tolkades inom en referensram som senare kom att gå förlorad i reformationens och motreformationens dogmatiska begränsningar där synd och nåd och frågan om auktoriteten i kyrkan kom att stå i centrum. 

En utgångspunkt för denna referensram är tanken på den förhärligade kroppen i Kristi uppståndelses efterföljd. Genom det reningens bad som tårarna utgör kan denna härlighetskropp återskapas. Tankar kring detta finns framför allt i medeltida franciskansk teologi men också en författare som Bernhard av Clairvaux talar om tårarnas gåva.

Men framför allt är det i den ortodoxa kyrkans tradition av askes och mystik som tårarna har kommit att spela en viktig roll. Hos asketiska författare som Johannes av Stegen (Johannes Klimakos) eller Isak av Nineve behandlas de utförligt och i deras syn på den mänskliga gråten kan man urskilja åtminstone tre olika slags tåreflöden.

Torsten Kälvemark, Vägen mellan öst och väst. Artos 2012.

I lucka 16 finner vi en bok med Kavafis samlade dikter som är kul bland annat därför att den innehåller ett mycket utförligt ämnesregister. För att finna följande dikt kan man slå på exempelvis “nonsens” eller “sällskapsliv”:

 

SÅ MYCKET DU FÖRMÅR

Om än du ej gestalta kan ditt liv så som du vill,
försök åtminstone det här
så mycket du förmår: förringa ej dess värde
i ändlöst umgänge med världen,
med många sammanträden och i många samtal.

Förringa ej dess värde; släpa det ej runt,
ta det ej ofta ut att exponeras
i umgängets och sällskapslivets
triviala nonsens,
till dess ditt liv blir som en efterhängsen främling.

 

Konstantin Kavafis: Samlade publicerade dikter. Övers. Gottfried Grunewald. Per Åströms förlag 1986.

Den 14 december är den helige Johannes av Korsets festdag! I lucka 14 finner vi därför denne store medeltidsdiktare, här i översättning av Hjalmar Gullberg:

 

Jag vet en brunn som flödar, en vattenåder,
                                               fast natten råder.

En evig källa har i lönndom runnit;
jag vet så väl var den sitt läger funnit,
                                               fast natten råder.

Dess uppkomst vet jag ej ty den har ingen,
men vet: all uppkomst är den själv för tingen,
                                               fast natten råder.

Vet att i skönhet har den ej sin like,
att därur dricker jord och himmelrike,
                                               fast natten råder.

Jag vet att i det flödet utan botten
har ingen vadat mot en stand och nått den,
                                               fast natten råder.

[…]

Ett evigt källsprång är i lönndom givet
oss i det livets bröd som ger oss livet,
                                               fast natten råder.

Här bjuds de varelser som världen rymmer
att mätta sig med vattnet, fast det skymmer,
                                               ty natten råder.

Den dolda brunnen som min längtan målar
i detta livets bröd den för mig strålar,
                                               fast natten råder.

 

Johannes av Korset: Levande kärlekslåga. Karmeliterna 1984.

Genom att alltför mycket betona varje religiös erfarenhetsverklighet som “mystisk”, beslöjar och fjärmar vi ofta dess utpräglade karaktär av upplevd realitet. Djupt erfarna andar har i själva kvalens natt förnummit religiös verklighet under klar medvetenhet och därav följande meddelelsebehov. Men den verkligheten kan upplevas också av barn. “Ett kort ögonblick av jublande lyckoförnimmelse, upplevd av en barnunge under den tidrymd, som en parvel behöver för att korsa en gata, kan göra ett livsvarigt intryck, som hjälper en begripa vad de fromme menade med sitt tal om salighet som övergåt allt förstånd.” (Ingrid Segerstedt Wiberg, Torgny Segerstedt). […]

Sådan “given” erfarenhet i en människas inre helhet känns igenom, oberoende av kulturform och bindningsart. Men mottagaren kan ju själv i hög grad begränsa den genom att efteråt psykologisera den eller identifiera den med någon trång eller vag form, som den kunnat genomlysa. Eller än värre själv fastna i någon (personlig eller samfunds-)egocentricitet, som murar in och kväver det som skulle befria, lysa och lydas.

Emilia Fogelklou: Form och strålning. Bonnier 1958.