Syster Enbärs adventskalender: Lucka 20

I midvintermörkrets lucka 20, dan före dan före dan före dan före dopparedan, väntar skomakarmystikern Hjalmar Ekström. I ett av sina många vägledande brev till M, skrivet den 17 mars 1929, behandlar han tiden, brådskan, vaksamheten och stillheten:

När människan tycker att hennes framåtgående på Jesu väg går sakta, frestas hon till att söka komma fort i väg och snabbare nå ett resultat. Då griper hon till självvalda medel för att taga sig fram. Men då lämnar hon också Jesus efter sig, och hon förirrar sig från Hans väg. Hos honom finns  nämligen ingen brådska. Han är tvärtom Dröjaren, alldenstund Han vandrar för evigheten och icke för tiden blott. Varje otidig brådska blir därför en avvikelse från Hans väg. Brådska hör tiden till. I det Eviga är det gott om tid. Och när det gäller det Eviga är verket så djuptgående hos människan, så tyst och stilla, att det icke kan räknas med tid. Hon får giva sig till freds, även om hon skulle tycka att ingenting kommer ur fläcken. Det är efter Guds dragning och ledning hon får bida och här komma vi in på det andra: att icke bliva efter. Guds dragning sker nämligen oftast så tyst och stilla, man kunde nästan säga svagt, att om människan icke är vaken, förnimmer hon den knappast. Hon får icke somna in under väntandet på sin Herre och Brudgum, även om hon väntar i natt och mörker. Det gäller att kunna vandra stilla och saktmodigt vid Jesu sida utan att förlora uppmärksamheten på Hans dragning och ledning, så snart den gör sig kännbar.

Hjalmar Ekström: Den fördolda verkstaden. 7 uppl. Artos 2003.

 

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 19

MOLNEN

Som en väldig fågel som sänker sig mot solnedgången
för att dricka
den sista droppen av sitt eget ljus,
luft
som i molnen blivit form.

Vingar som av dunkel genomskinlighet,
okroppslig kropp av en materia
som bara kan ha varit
eld eller andning i det solära mönstret,
moln,
lätta, nästan djuriska förtätningar i luften.

Som en fågel sprängd i otaliga vingar
som slungas ut i natten
berusade av bara ljus,
molnen.

 

José Ángel Valente: Nollpunkt. Övers. Lars Bjurman. Symposion 2005.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 18

Vid kyndelsmäss i år, bara några veckor efter att boken Katedralen som sprängdes hade utkommit, avled dess författare, Torsten Kälvemark. Vi hade varit vänner en kortare tid och följt varandras bokprojekt. Just den 18 december förra året hade vi stämt träff, bland annat för överlämning av Torstens nya bok, men han tvingades ställa in på grund av ett sjukhusbesök. Därför vill jag ägna lucka 18 åt en annan av hans böcker, Vägen mellan öst och väst, som bland annat rymmer den fascinerande och vackra essän “Tårarnas poesi och teologi”:

Synen på tårarna som ett slags reningens bad har funnits med i den kristna kyrkan från den allra första början. Också i det medeltida Västeuropa uppehöll sig flera kyrkliga författare kring tårarnas betydelse i det andliga livet. Den franska forskaren Piroska Nagy har skrivit en bok om tårarnas gåva under medeltiden och konstaterar att de hör samman med en helhetssyn på människan där de kroppsliga funktionerna också har en andlig betydelse. Man grät inte mer på medeltiden än under andra epoker men tårarnas tolkades inom en referensram som senare kom att gå förlorad i reformationens och motreformationens dogmatiska begränsningar där synd och nåd och frågan om auktoriteten i kyrkan kom att stå i centrum. 

En utgångspunkt för denna referensram är tanken på den förhärligade kroppen i Kristi uppståndelses efterföljd. Genom det reningens bad som tårarna utgör kan denna härlighetskropp återskapas. Tankar kring detta finns framför allt i medeltida franciskansk teologi men också en författare som Bernhard av Clairvaux talar om tårarnas gåva.

Men framför allt är det i den ortodoxa kyrkans tradition av askes och mystik som tårarna har kommit att spela en viktig roll. Hos asketiska författare som Johannes av Stegen (Johannes Klimakos) eller Isak av Nineve behandlas de utförligt och i deras syn på den mänskliga gråten kan man urskilja åtminstone tre olika slags tåreflöden.

Torsten Kälvemark, Vägen mellan öst och väst. Artos 2012.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 17

I lucka 17 ligger ännu en Boyebok, efter att Karin Boye-priset gjorde Syster Enbär lätt insnöad.

Och det fanns andra ting som lyfte upp ur kaos, samlade, förenklade, stärkte. De tillhörde solvärlden. Ett hus, en stol, ett glas kunde strömma av styrka och tröst ur alla ytor och linjer. De var inte “vackra” – de var vägvisare till en möjlighet att leva.

Karin Boye: Kris. 1934.

 

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 16

I lucka 16 finner vi en bok med Kavafis samlade dikter som är kul bland annat därför att den innehåller ett mycket utförligt ämnesregister. För att finna följande dikt kan man slå på exempelvis “nonsens” eller “sällskapsliv”:

 

SÅ MYCKET DU FÖRMÅR

Om än du ej gestalta kan ditt liv så som du vill,
försök åtminstone det här
så mycket du förmår: förringa ej dess värde
i ändlöst umgänge med världen,
med många sammanträden och i många samtal.

Förringa ej dess värde; släpa det ej runt,
ta det ej ofta ut att exponeras
i umgängets och sällskapslivets
triviala nonsens,
till dess ditt liv blir som en efterhängsen främling.

 

Konstantin Kavafis: Samlade publicerade dikter. Övers. Gottfried Grunewald. Per Åströms förlag 1986.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 15

Ett par dagar efter Lucia får vi läsa ett annat klart lysande medeltidshelgon, Bernard av Clairvaux, vars andliga testamente citeras av en hänförd Gunnel Vallquist:

Jag lämnar inte efter mig något särskilt gott religiöst föredöme, men det finns tre saker som jag minns mig ha iakttagit efter förmåga och som jag vill rekommendera åt er. Jag har alltid litat mindre på mitt eget omdöme än på andras. När någon har sårat mig har jag aldrig försökt hämnas. Så mycket som möjligt har jag undvikit att vara någon till anstöt, och om anstöten ändå har uppstått, har jag bemödat mig att mildra den.

Gunnel Vallquist: Helgonens svar. Bonnier 1963.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 14

Den 14 december är den helige Johannes av Korsets festdag! I lucka 14 finner vi därför denne store medeltidsdiktare, här i översättning av Hjalmar Gullberg:

 

Jag vet en brunn som flödar, en vattenåder,
                                               fast natten råder.

En evig källa har i lönndom runnit;
jag vet så väl var den sitt läger funnit,
                                               fast natten råder.

Dess uppkomst vet jag ej ty den har ingen,
men vet: all uppkomst är den själv för tingen,
                                               fast natten råder.

Vet att i skönhet har den ej sin like,
att därur dricker jord och himmelrike,
                                               fast natten råder.

Jag vet att i det flödet utan botten
har ingen vadat mot en stand och nått den,
                                               fast natten råder.

[…]

Ett evigt källsprång är i lönndom givet
oss i det livets bröd som ger oss livet,
                                               fast natten råder.

Här bjuds de varelser som världen rymmer
att mätta sig med vattnet, fast det skymmer,
                                               ty natten råder.

Den dolda brunnen som min längtan målar
i detta livets bröd den för mig strålar,
                                               fast natten råder.

 

Johannes av Korset: Levande kärlekslåga. Karmeliterna 1984.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 13

I lucka 13 vill Syster Enbär gärna tipsa om en ännu icke existerande bok, nämligen den diktsamling av författaren Gui Minhai som vi längtar efter att läsa när han blir fri från den kinesiska statens bisarra och fullkomligt rättsvidriga kidnappning. Som föraning av denna kommande samling lyser dikten “Lucia”, skriven i fångenskapen och publicerad i Expressen förra året.

 

Ritar en dörr på väggen med mitt finger
På tröskeln ritar jag en vacker flicka
Klädd i vit klädnad och med ljus i hår
Jag tänker på varm glögg och pepparkakor
På hur min dotter sjöng för mig tidigt på morgonen
Övertygad om att mörkret så småningom ska skingras över jorden och i dalarna
Och att en rund sol ska stiga på den rosenfärgade himlen
Luciasångens melodi skär som en kniv
Upp oräkneliga minnessår i min kropp
Den vadderade väggen återtar på ett ögonblick sitt ursprungliga utseende
Lucia på tröskeln var bara ett ögonblicks hägring
I det dödstysta rummet
Kan jag inte höra ljudet av hennes fjäderlätta steg
I den sorgsna svarta natten gråter jag svarta tårar
Varför kan hennes ljus inte lysa upp mina mörka ögon
Det kan väl inte vara för att mitt namn kommer alltför långt bortifrån?
Det kan väl inte vara för att min hud är alltför gul?
Jag kan inte höra Luciasången
Eller gissa om Lucia är verklig eller ej
Jag är bara ett övergivet barn i den vackra världen
Som ritar den ena dörren efter den andra på väggarna

 

Läs hela dikten här och hör den uppläst av Sveriges författarförbunds ordförande Grethe Rottböll här.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 12

Genom att alltför mycket betona varje religiös erfarenhetsverklighet som “mystisk”, beslöjar och fjärmar vi ofta dess utpräglade karaktär av upplevd realitet. Djupt erfarna andar har i själva kvalens natt förnummit religiös verklighet under klar medvetenhet och därav följande meddelelsebehov. Men den verkligheten kan upplevas också av barn. “Ett kort ögonblick av jublande lyckoförnimmelse, upplevd av en barnunge under den tidrymd, som en parvel behöver för att korsa en gata, kan göra ett livsvarigt intryck, som hjälper en begripa vad de fromme menade med sitt tal om salighet som övergåt allt förstånd.” (Ingrid Segerstedt Wiberg, Torgny Segerstedt). […]

Sådan “given” erfarenhet i en människas inre helhet känns igenom, oberoende av kulturform och bindningsart. Men mottagaren kan ju själv i hög grad begränsa den genom att efteråt psykologisera den eller identifiera den med någon trång eller vag form, som den kunnat genomlysa. Eller än värre själv fastna i någon (personlig eller samfunds-)egocentricitet, som murar in och kväver det som skulle befria, lysa och lydas.

Emilia Fogelklou: Form och strålning. Bonnier 1958.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 11

Jag såg de gamla kvinnorna i kyrkan Nikolaj Sobor i Leningrad, fruktansvärda gamla kvinnor som liknade rötter sådana som är omöjliga att rycka upp ur jorden, deras livsgrepp är förenat med jorden och håller jorden, dessa rötter är omöjliga att skilja från jorden själv, de knäföll och bugade sig till golvet och slog pannan i golvet, de hade alltså slagit pannan i golvet genom krig, revolution, stalinterror, krig och Leningrads belägring och terror och det hela igen – dessa gamla stenhårda rotmunnar ur jorden: Gospodi pomilou – Herre Förbarma Dig!

Detta är också min natur: att i enfaldighet slå pannan i golvet – Herre förbarma dig! Tro eller otro men världen ligger i dödskamp och födelsekamp, tro eller otro men mina läppar är gjorda för dessa ord, mina läppar är formade efter dessa andra människors röster och ord, mina läppar är till för Verktygets ord: Förbarma dig!

Birgitta Trotzig: Anima. Bonnier 1982.