Litteraturcentrum Uppsala arrangerar regelbundet Onsdagspoesi, där lokala poeter och författare läser ur sina verk för alla som vill dyka upp. Nu har de som många andra digitaliserat sina evenemang, och i klippet på denna länk kan Uppsalabor och andra därför se och höra en uppläsning ur Längtans flöde, med Alva Dahl samt diverse vårfåglar.
Tidskriften Pilgrim har med anledning av coronapandemin gett ut ett extranummer inför årets påsk, helt digitalt och fritt tillgängligt för alla som följer denna länk. Där finns ord av tröst, medlidande, vishet och hopp. Biskop em. Martin Lönnebo skriver i en text som publicerades första gången 2009, men som nu ter sig helt dagsaktuell:
Och i allt detta är varje människa, stark som svag, kallad till kamp mot det som fördärvar livet.
Akvarell av Mary Dahl
Vi behöver inte vänta. Låt oss handla, bedja och ge varandra livsmod.
Ge inte upp. Fatta mod. Du behövs. Ropa på hjälp.
Jorden och universum vilar inte i vår bräckliga hand.
Den som upptäcker och uppskattar numret rekommenderas att beställa en prenumeration på denna unika kvalitetstidskrift för andlig vägledning.
Syster Enbär gestaltar hoppet genom att planera för kommande utgivning. Efter sommaren ska en ny bok utkomma, eller riktigare: en klok och vällagrad gammal bok i en nyutgåva som förhoppningsvis kan väcka just livsmod. Mary Dahl skissar på ett akvarellomslag med motiv som andas påskliv. Mer information om boken kommer här under de närmaste veckorna.
Flera bokvänner med läs- och synsvårigheter av olika slag har hört av sig och undrat om inte Längtans flöde finns som e-bok eller ljudbok. Så är dessvärre inte fallet, och som det ser ut nu har inte förlaget möjligheten att producera några sådana. I så fall skulle vi vilja göra det med samma kvalitet som den tryckta boken, och det är tids- och resurskrävande.
Men det kan finnas en annan lösning! Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) producerar talböcker som alla med läs- eller synsvårigheter kan låna på biblioteket. Längtans flöde finns inte ännu som talbok, men ni som är intresserade av att läsa boken som talbok kan lämna förslag på era bibliotek, som då kan vidarebefordra förslaget till MTM som förhoppningsvis antar det. Är ni punktskriftslåntagare kan ni kontakta MTM direkt. Mer information om talböcker finns på Legimus.se.
Under våren kommer Alva Dahl att framträda vid följande tillfällen:
11 mars kl. 18:30 Huddinge huvudbibliotek. Gratis inträde.
19 april kl. 18:00 “Bachistan VIII“, S:t Görans kyrka, Stockholm. Gratis inträde. INSTÄLLT.
28 april kl. 19:00 Knivsta bibliotek, Körsbärsträdgården. Gratis inträde. NYTT DATUM: 13 oktober.
9 maj Sigtuna Litteraturfestival, Sigtunastiftelsen. INSTÄLLT.
Längtans flöde har fått en fin anmälan i Katolskt magasin, vars recensent skriver: “Längtans flöde är en bok att återvända till. Jag märker, när jag gör det, hur jag varje gång upptäcker något nytt […] Boken är värd att införlivas med fastetidens läsning.”
Vi blev också tipsade om en fin betraktelse om boken på Instagram.
I dag den 29 januari firar kyrkan den helige broder Enbär, skyddspatron för Syster Enbär. Dagen är därmed en stor högtidsdag för förlaget.
“Helt och fullt efter Franciskus anda var […] broder Enbär – Juniper eller Ginepro – om vilken Frans skämtsamt sa: ‘Give Gud vi hade en hel skog av sådana enbärsbuskar'”, berättar Johannes Jørgensen i sin klassiska biografiska roman om den helige Franciskus. Den lille Enbär är en ganska perifer figur i den franciskanska historieskrivningen, och dyker bara upp här och var. I de allra tidigaste källorna finns han inte med (däremot nämns där “Johannes den enfaldige”, en annan av de första bröderna som hade mycket gemensamt med broder Enbär), men i legendsamlingen Fioretti dyker han upp med sin charmfulla klantighet. Den del av Fioretti som utgör en minibiografi över honom finns dock tyvärr inte med i de svenska översättningarna, men finns att läsa i engelsk översättning här. Där kan vi bland annat läsa om:
HOW BROTHER JUNIPER GAVE ALL THAT HE HAD TO THE POOR FOR THE LOVE OF GOD
Brother Juniper was so full of pity and compassion for the poor, that when he saw anyone poor or naked he immediately took off his tunic, or the hood of his clock, and gave it to him. The guardian therefore laid an obedience upon him not to give away his tunic or any part of his habit. A few days afterwards, a poor half-naked man asked an alms of Brother Juniper for the love of God, who answered him with great compassion: “I have nothing which I could give thee but my tunic, and my superior has laid me under obedience not to give it, nor any part of my habit, to anyone. But if thou take it off my back I will not resist thee.” He did not speak to a deaf man; for the beggar forthwith stripped him of his tunic, and went off with it. When Brother Juniper returned home, and was asked what had become of his tunic, he replied: “A good man took it off my back, and went away with it.” And as the virtue of compassion increased in him, he was not contented with giving his tunic, but would give books, or clocks, or whatever he could lay his hands on, to the poor. For this reason the brethren took care to leave nothing in the common rooms of the convent, because Brother Juniper gave away everything for the love of God and to the glory of his name.
I Roberto Rossellinis film Guillare di Dio (Franciskus, Guds gycklare, 1950) har han en framträdande roll, spelad av franciskanbrodern Severino Pisacane.
Fra Severino Pisacane som broder Enbär i filmen Guillare di Dio.
Kyrkans tidning har publicerat en fin recension av Längtans flöde skriven av Christian Braw. Den finns att läsa här.
Gota Media (som äger en grupp dagstidningar i södra Sverige) publicerade före jul en recension som tyvärr inte finns att läsa på nätet. Där skriver Lisa Marques Jagemark bl.a.:
I en tid då andlighet ofta bara syns utåt i form av Instagrambilder på kristaller eller ett tänt gravljus på Allhelgonadagen (jag är själv skyldig till båda!) är det uppfriskande att dyka ner i Dahls självklara beskrivningar av bönen, mässan och Gud. Jag läser också den senare som textens “du”, den tysta lyssnare som jaget talar till.
Därmed inte sagt att man måste ha en grundmurad kristen tro för att uppskatta “Längtans flöde”. Det är jag själv ett bevis på.
Visst är kristendomen ständigt närvarande i texten, i form av bibelcitat och hänvisningar till andra kristna texter, liksom i den lockande klosterkallelsen och besöken hos systrarna. Men det finns inget uppfordrande eller uppfostrande i det. Det är bara en resonansbotten till jagets utforskande, som egentligen handlar om något väldigt allmänmänskligt: vad är jag menad att göra?
Uppdatering 2020-01-20: Nu finns hela recensionen att läsa här.
Längtans flöde var också med bland årets julklapps-boktips i såväl Sändaren som Expressen och Läsarpodden, och nämndes som en av årets kristna kulturhändelser i tidningen Dagen.
I lucka 24 ville jag citera tidegärdsboken, men det tog emot att lyfta fram denna ödmjuka, sönderlästa och omtejpade bok i det digitala ljuset. Därför vill jag i stället tipsa om en bok där Alf Härdelin samlat en mängd liturgiska texter han översatt. Här finns bland annat följande urkristna hymn av Prudentius, alltjämt ett älskat inslag i julens tideböner:
Evigt född ur Faderns hjärta
innan världen än var till,
är han Alfa, alltings källa,
Omega, allt skapats mål;
från begynnelsen till änden
allt i honom har sin grund.
Avklädd himlens glans och skönhet,
iklädd kroppens dödlighet,
kom han, för att rädda släktet,
fånget under syndens lag,
från dess långa tunga träldom
under mörka makters ok.
Salig var för oss den dagen,
då en jungfru underbart,
havande av helig Ande,
födde oss en Frälsare
och en himmelsk änglastämma
bar om världens räddning bud.
Hjälten, som i forntids dagar
siare bebådade,
Sonen, som i löftets tider
trons profeter förutsagt,
han nu träder fram i ljuset.
Lovad vare löftets man!
Han är födan, han är brödet,
han är Andens ljuvlighet,
ingen skall för evigt hungra,
som är gäst vid Herrens bord.
Där finns mat till själens mättnad,
evigt liv och läkedom.
Låt oss så med klara stämmor
lova Faderns härlighet,
låt oss prisa Kristus, Herren,
Jungfrumoderns ende son,
låt oss i den helga Anden
ära Gud, den evige. Amen.
Alf Härdelin: Liturgins poesi: poesins liturgi. Artos 2010.
Den kortaste, rakaste vägen till mänsklig fullhet och mognad kan gå genom en annan människa. Något stycke av den vägen leder genom en trång port, genom nålsögat, för oss dit vi icke vill. Där och då ställs gemenskapen på prov. Håller den inte, är tillfället förverkat.
En misslyckad relation är nästan alltid en missbrukad relation.
Gunnel Vallquist: Steg på vägen. Senaste upplagan: Libris 2016.
Denna fjärde adventssöndag firar kyrkan Maria, Guds moder. Bland de många smeknamn hon fått under sekler av vördnad finns Stella Maris, Havets stjärna. På detta tema skriver Ingemar Leckius:
Stella Maris
O du som sveper in oss alla
i din mantel av bränningar,
låt inte det mörka djupet
återfå sin makt över oss.
När vi urskiljer dig i zenit
mister vårde öde sin skugga.
Såsom livet föddes ur havet
må ur dig evigheten bryta fram.
Ingemar Leckius: Lasarus bröder. Bonnier 1964.
Bachtins böcker hör till dem i min bokhylla med flest understrykningar. Det är därför svårt att välja ut ett citat ur Dostojevskijs poetik! Det får bli ett långt hopklipp från s. 306-307. Tänk bort “hos Dostojevskij” så får ni en hel dialogistisk-trinitarisk antropologi, subtilt förmedlad för att kringå den sovjetiska censuren:
Hjältens självmedvetande är hos Dostojevskij helt och hållet dialogiserat: i alla sina moment är det vänt utåt, det är intensivt riktat till sig självt, till den andre, till den tredje. Utanför detta levande tilltal till sig självt och till en andre, finns det inte heller till för sig självt. I detta avseende kan man säga att människan hos Dostojevskij är subjektet för ett tilltal. Man kan inte tala om henne, bara till henne.
[…]
Och att gestalta den inre människan, såsom Dostojevskij förstod henne, det är endast möjligt genom en gestaltning av hennes umgänge med den andre. Endast i umgänget, i växelverkan mellan människor, framträder “människar i människan”, såväl för de andra som för sig själv.
[…]
Att vara innebär att umgås dialogiskt. Då dialogen upphör, upphör allt. Därför han och får dialogen inte upphöra. På den religiöst-utopiska världsåskådningens plan överför Dostojevskij dialogen till evigheten och tänker sig den som en evig “sam-glädje”, “sam-beundran” och som ett evigt “sam-klang”.
Allt är medel – dialogen är målet. En ensam röst avslutar och löser ingenting. Två röster är ett minimum av liv, ett minimum av vara.
Michail Bachtin: Dostojevskijs poetik. Övers. Lars Fyhr & Johan Öberg. 2 rev uppl., Anthropos 2010.
Mary Dahl
Alva Dahl
Anna Lindberg