Längtans flöde som talbok?

Flera bokvänner med läs- och synsvårigheter av olika slag har hört av sig och undrat om inte Längtans flöde finns som e-bok eller ljudbok. Så är dessvärre inte fallet, och som det ser ut nu har inte förlaget möjligheten att producera några sådana. I så fall skulle vi vilja göra det med samma kvalitet som den tryckta boken, och det är tids- och resurskrävande.

Men det kan finnas en annan lösning! Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) producerar talböcker som alla med läs- eller synsvårigheter kan låna på biblioteket. Längtans flöde finns inte ännu som talbok, men om ni som är intresserade av att läsa boken som talbok kan lämna förslag på era bibliotek, som då kan vidarebefordra förslaget till MTM som förhoppningsvis antar det. Är ni punktskriftslåntagare kan ni kontakta MTM direkt. Mer information om talböcker finns på Legimus.se.

 

Framträdanden under våren

Under våren kommer Alva Dahl att framträda vid följande tillfällen:

 

11 mars kl. 18:30 Huddinge huvudbibliotek. Gratis inträde.

19 april kl. 18:00 “Bachistan VIII“, S:t Görans kyrka, Stockholm. Gratis inträde.

28 april kl. 19:00 Knivsta bibliotek, Körsbärsträdgården. Gratis inträde.

9 maj Sigtuna Litteraturfestival, Sigtunastiftelsen.

 

Längtans flöde har fått en fin anmälan i Katolskt magasin, vars recensent skriver: “Längtans flöde är en bok att återvända till. Jag märker, när jag gör det, hur jag varje gång upptäcker något nytt […] Boken är värd att införlivas med fastetidens läsning.”

Vi blev också tipsade om en fin betraktelse om boken på Instagram.

 

Broder Enbärs fest

I dag den 29 januari firar kyrkan den helige broder Enbär, skyddspatron för Syster Enbär. Dagen är därmed en stor högtidsdag för förlaget.

“Helt och fullt efter Franciskus anda var […] broder Enbär – Juniper eller Ginepro – om vilken Frans skämtsamt sa: ‘Give Gud vi hade en hel skog av sådana enbärsbuskar'”, berättar Johannes Jørgensen i sin klassiska biografiska roman om den helige Franciskus. Den lille Enbär är en ganska perifer figur i den franciskanska historieskrivningen, och dyker bara upp här och var. I de allra tidigaste källorna finns han inte med (däremot nämns där “Johannes den enfaldige”, en annan av de första bröderna som hade mycket gemensamt med broder Enbär), men i legendsamlingen Fioretti dyker han upp med sin charmfulla klantighet. Den del av Fioretti som utgör en minibiografi över honom finns dock tyvärr inte med i de svenska översättningarna, men finns att läsa i engelsk översättning här. Där kan vi bland annat läsa om:

HOW BROTHER JUNIPER GAVE ALL THAT HE HAD TO THE POOR FOR THE LOVE OF GOD

Brother Juniper was so full of pity and compassion for the poor, that when he saw anyone poor or naked he immediately took off his tunic, or the hood of his clock, and gave it to him. The guardian therefore laid an obedience upon him not to give away his tunic or any part of his habit. A few days afterwards, a poor half-naked man asked an alms of Brother Juniper for the love of God, who answered him with great compassion: “I have nothing which I could give thee but my tunic, and my superior has laid me under obedience not to give it, nor any part of my habit, to anyone. But if thou take it off my back I will not resist thee.” He did not speak to a deaf man; for the beggar forthwith stripped him of his tunic, and went off with it. When Brother Juniper returned home, and was asked what had become of his tunic, he replied: “A good man took it off my back, and went away with it.” And as the virtue of compassion increased in him, he was not contented with giving his tunic, but would give books, or clocks, or whatever he could lay his hands on, to the poor. For this reason the brethren took care to leave nothing in the common rooms of the convent, because Brother Juniper gave away everything for the love of God and to the glory of his name.

I Roberto Rossellinis film Guillare di Dio (Franciskus, Guds gycklare, 1950) har han en framträdande roll, spelad av franciskanbrodern Severino Pisacane.

Fra Severino Pisacane som broder Enbär i filmen Guillare di Dio.

Fler reaktioner på Längtans flöde

Kyrkans tidning har publicerat en fin recension av Längtans flöde skriven av Christian Braw. Den finns att läsa här.

Gota Media (som äger en grupp dagstidningar i södra Sverige) publicerade före jul en recension som tyvärr inte finns att läsa på nätet. Där skriver Lisa Marques Jagemark bl.a.:

I en tid då andlighet ofta bara syns utåt i form av Instagrambilder på kristaller eller ett tänt gravljus på Allhelgonadagen (jag är själv skyldig till båda!) är det uppfriskande att dyka ner i Dahls självklara beskrivningar av bönen, mässan och Gud. Jag läser också den senare som textens “du”, den tysta lyssnare som jaget talar till.

Därmed inte sagt att man måste ha en grundmurad kristen tro för att uppskatta “Längtans flöde”. Det är jag själv ett bevis på.

Visst är kristendomen ständigt närvarande i texten, i form av bibelcitat och hänvisningar till andra kristna texter, liksom i den lockande klosterkallelsen och besöken hos systrarna. Men det finns inget uppfordrande eller uppfostrande i det. Det är bara en resonansbotten till jagets utforskande, som egentligen handlar om något väldigt allmänmänskligt: vad är jag menad att göra?

Uppdatering 2020-01-20: Nu finns hela recensionen att läsa här.

Längtans flöde var också med bland årets julklapps-boktips i såväl Sändaren som Expressen och Läsarpodden, och nämndes som en av årets kristna kulturhändelser i tidningen Dagen.

 

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 24

I lucka 24 ville jag citera tidegärdsboken, men det tog emot att lyfta fram denna ödmjuka, sönderlästa och omtejpade bok i det digitala ljuset. Därför vill jag i stället tipsa om en bok där Alf Härdelin samlat en mängd liturgiska texter han översatt. Här finns bland annat följande urkristna hymn av Prudentius, alltjämt ett älskat inslag i julens tideböner:

 

Evigt född ur Faderns hjärta
   innan världen än var till,
är han Alfa, alltings källa,
   Omega, allt skapats mål;
från begynnelsen till änden
   allt i honom har sin grund.

Avklädd himlens glans och skönhet,
   iklädd kroppens dödlighet,
kom han, för att rädda släktet,
   fånget under syndens lag,
från dess långa tunga träldom
   under mörka makters ok.

Salig var för oss den dagen,
   då en jungfru underbart,
havande av helig Ande,
   födde oss en Frälsare
och en himmelsk änglastämma
   bar om världens räddning bud.

Hjälten, som i forntids dagar
   siare bebådade,
Sonen, som i löftets tider
   trons profeter förutsagt,
han nu träder fram i ljuset.
   Lovad vare löftets man!

Han är födan, han är brödet,
   han är Andens ljuvlighet,
ingen skall för evigt hungra,
   som är gäst vid Herrens bord.
Där finns mat till själens mättnad,
   evigt liv och läkedom.

Låt oss så med klara stämmor
   lova Faderns härlighet,
låt oss prisa Kristus, Herren,
   Jungfrumoderns ende son,
låt oss i den helga Anden
   ära Gud, den evige. Amen.

 

Alf Härdelin: Liturgins poesi: poesins liturgi. Artos 2010.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 23

Den kortaste, rakaste vägen till mänsklig fullhet och mognad kan gå genom en annan människa. Något stycke av den vägen leder genom en trång port, genom nålsögat, för oss dit vi icke vill. Där och då ställs gemenskapen på prov. Håller den inte, är tillfället förverkat.

En misslyckad relation är nästan alltid en missbrukad relation.

Gunnel Vallquist: Steg på vägen. Senaste upplagan: Libris 2016.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 22

Denna fjärde adventssöndag firar kyrkan Maria, Guds moder. Bland de många smeknamn hon fått under sekler av vördnad finns Stella Maris, Havets stjärna. På detta tema skriver Ingemar Leckius:

 

Stella Maris

O du som sveper in oss alla
i din mantel av bränningar,
låt inte det mörka djupet
återfå sin makt över oss.
När vi urskiljer dig i zenit
mister vårde öde sin skugga.
Såsom livet föddes ur havet
må ur dig evigheten bryta fram.

 

Ingemar Leckius: Lasarus bröder. Bonnier 1964.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 21

Bachtins böcker hör till dem i min bokhylla med flest understrykningar. Det är därför svårt att välja ut ett citat ur Dostojevskijs poetik! Det får bli ett långt hopklipp från s. 306-307. Tänk bort “hos Dostojevskij” så får ni en hel dialogistisk-trinitarisk antropologi, subtilt förmedlad för att kringå den sovjetiska censuren:

Hjältens självmedvetande är hos Dostojevskij helt och hållet dialogiserat: i alla sina moment är det vänt utåt, det är intensivt riktat till sig självt, till den andre, till den tredje. Utanför detta levande tilltal till sig självt och till en andre, finns det inte heller till för sig självt. I detta avseende kan man säga att människan hos Dostojevskij är subjektet för ett tilltal. Man kan inte tala om henne, bara till henne.

[…]

Och att gestalta den inre människan, såsom Dostojevskij förstod henne, det är endast möjligt genom en gestaltning av hennes umgänge med den andre. Endast i umgänget, i växelverkan mellan människor, framträder “människar i människan”, såväl för de andra som för sig själv.

[…]

Att vara innebär att umgås dialogiskt. Då dialogen upphör, upphör allt. Därför han och får dialogen inte upphöra. På den religiöst-utopiska världsåskådningens plan överför Dostojevskij dialogen till evigheten och tänker sig den som en evig “sam-glädje”, “sam-beundran” och som ett evigt “sam-klang”. 

Allt är medel – dialogen är målet. En ensam röst avslutar och löser ingenting. Två röster är ett minimum av liv, ett minimum av vara.

 

Michail Bachtin: Dostojevskijs poetik. Övers. Lars Fyhr & Johan Öberg. 2 rev uppl., Anthropos 2010.

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 20

I midvintermörkrets lucka 20, dan före dan före dan före dan före dopparedan, väntar skomakarmystikern Hjalmar Ekström. I ett av sina många vägledande brev till M, skrivet den 17 mars 1929, behandlar han tiden, brådskan, vaksamheten och stillheten:

När människan tycker att hennes framåtgående på Jesu väg går sakta, frestas hon till att söka komma fort i väg och snabbare nå ett resultat. Då griper hon till självvalda medel för att taga sig fram. Men då lämnar hon också Jesus efter sig, och hon förirrar sig från Hans väg. Hos honom finns  nämligen ingen brådska. Han är tvärtom Dröjaren, alldenstund Han vandrar för evigheten och icke för tiden blott. Varje otidig brådska blir därför en avvikelse från Hans väg. Brådska hör tiden till. I det Eviga är det gott om tid. Och när det gäller det Eviga är verket så djuptgående hos människan, så tyst och stilla, att det icke kan räknas med tid. Hon får giva sig till freds, även om hon skulle tycka att ingenting kommer ur fläcken. Det är efter Guds dragning och ledning hon får bida och här komma vi in på det andra: att icke bliva efter. Guds dragning sker nämligen oftast så tyst och stilla, man kunde nästan säga svagt, att om människan icke är vaken, förnimmer hon den knappast. Hon får icke somna in under väntandet på sin Herre och Brudgum, även om hon väntar i natt och mörker. Det gäller att kunna vandra stilla och saktmodigt vid Jesu sida utan att förlora uppmärksamheten på Hans dragning och ledning, så snart den gör sig kännbar.

Hjalmar Ekström: Den fördolda verkstaden. 7 uppl. Artos 2003.

 

Syster Enbärs adventskalender: Lucka 19

MOLNEN

Som en väldig fågel som sänker sig mot solnedgången
för att dricka
den sista droppen av sitt eget ljus,
luft
som i molnen blivit form.

Vingar som av dunkel genomskinlighet,
okroppslig kropp av en materia
som bara kan ha varit
eld eller andning i det solära mönstret,
moln,
lätta, nästan djuriska förtätningar i luften.

Som en fågel sprängd i otaliga vingar
som slungas ut i natten
berusade av bara ljus,
molnen.

 

José Ángel Valente: Nollpunkt. Övers. Lars Bjurman. Symposion 2005.